Dagen då min största önskan gick i uppfyllelse. Han med stort H fick äntligen tummarna loss och frågade chansen, efter 2,5 års berg och dalbana både på gott och ont. Jag kommer ihåg dagen som om det var igår. Jag och Kitty hade bestämt oss för att åka till Bahnhof och förfesten stod Kitty för. Vi tittade på melodifestivalen, drack vin och skrattade oavbrutet. Min mobil pep, det var ett sms, jag såg avsändaren och blev överlycklig, när jag sedan öppnade meddelandet blev jag både chockad och lycklig, jag trodde inte mina ögon så Tony (Kittys pappa) fick läsa det för mig.

Det stod.
"Får jag chansen på dig.
Kryssa i ja, nej eller kanske!"

Jag tror att jag svarade något i stil med.
"Om du driver med mig är det inte roligt!"

Sen fick jag till svar något i stil med.
"Jag tänkte fråga chansen i Torsdags men jag vågade inte!"

Och då visste jag att det var på riktigt. Han menade vad han skrev och aldrig har jag nog varit så lycklig som just i det ögonblicket.

Senare på kvällen träffades vi på en fest innan det var dags att gå till Bahnhof. Kvällen då jag satt i hans knä för första gången som flickvän. Kvällen då jag fick en puss för första gången som flickvän och kvällen då vi höll handen för första gången som pojk och flickvän. Han hade blåvit rutig skjorta och frisyren va sådär snygg som vanligt. Det var kallt ute, men jag tror inte att jag frös en enda gång under den kvällen. Kvällen då han med stort H blev min.

Han är den mest underbara människa som går i ett par skor. Han får mig att må bra, varje dag. Ingen får mig att le som honom. Ingen lyssnar på mig så som han hör mig. Han ser mig, dygnet runt. Men det bästa av allt är att han älskar mig, precis lika mycket som jag älskar honom. Han är min värld. Och jag vill aldrig förlora honom.


EMIL, jag älskar dig.